HFBR-782BZ Nya original elektroniska komponenter HFBR-782BZ

Produktattribut

Dokument och media

Miljö- och exportklassificeringar

Ytterligare resurser

Fiberoptik, även stavat fiberoptik, denvetenskapavöverföringdata, röst och bilder genom att ljus passerar genom tunna, genomskinliga fibrer.Itelekommunikation, fiberoptisk teknik har praktiskt taget ersattkoppartråd inlång distans telefonlinjer, och det används för att länkadatorerinomlokala nätverk.Fiberoptikär också grunden för fiberskopen som används för att undersöka inre delar av kroppen (endoskopi) eller inspektera interiören av tillverkade strukturella produkter.

Det grundläggande mediet för fiberoptik är en hårtunn fiber som ibland är gjord avplastmen oftast avglas.En typisk glasoptisk fiber har en diameter på 125 mikrometer (μm), eller 0,125 mm (0,005 tum).Detta är faktiskt diametern på beklädnaden, eller det yttre reflekterande lagret.Kärnan, eller den inre överföringscylindern, kan ha en diameter så liten som 10μm.Genom en process som kallastotal inre reflektion,ljusstrålar som strålar in i fiberburkenspridainom kärnan för stora avstånd med anmärkningsvärt liten dämpning eller minskning av intensiteten.Graden av dämpning över avstånd varierar beroende på ljusets våglängd och tillsammansättningav fibern.

När glasfibrer med kärna/beklädnadsdesign introducerades i början av 1950-talet, begränsade närvaron av föroreningar deras användning till de korta längder som är tillräckliga för endoskopi.1966 elektroingenjörerCharles Kaooch George Hockham, som arbetar i England, föreslog att man skulle använda fibrer förtelekommunikationoch inom två decennierkiseldioxidglasfibrer tillverkades med tillräcklig renhet för attinfrarödljussignaler kan färdas genom dem i 100 km (60 miles) eller mer utan att behöva förstärkas av repeatrar.2009 tilldelades KaoNobelpriseti fysik för sitt arbete.Plastfibrer, vanligtvis gjorda av polymetylmetakrylat,polystyren, ellerpolykarbonat, är billigare att tillverka och mer flexibla än glasfibrer, men deras större ljusdämpning begränsar deras användning till mycket kortare länkar inom byggnader ellerbilar.

Optisk telekommunikation bedrivs vanligtvis medinfrarödljus i våglängdsområdena 0,8–0,9 μm eller 1,3–1,6 μm – våglängder som effektivt genereras avljusemitterande dioderellerhalvledare lasraroch som lider av minsta dämpning i glasfibrer.Fiberskopinspektion inom endoskopi eller industri utförs i de synliga våglängderna, ett knippe fibrer används för attbelysadet undersökta området med ljus och en annan bunt som tjänar som en långsträcktlinsför att överföra bilden tillmänskligt ögaeller en videokamera.

Fiberoptiska mottagare omvandlar ljussignaler till elektriska signaler för användning av utrustning som datornätverk.Dessa elektrooptiska enheter består av en optisk detektor, en lågbrusförstärkare och signalkonditioneringskretsar.Efter att den optiska detektorn omvandlar den inkommande optiska signalen till en elektrisk signal, ökar förstärkaren den till en nivå som är lämplig för ytterligare signalbehandling.Modulationstypen och de elektriska uteffektkraven avgör vilka andra kretsar som krävs.

Fiberoptiska mottagare använder positiva-negativa kopplingar (PN), positiva-negativa (PIN) fotodioder eller lavinfotodioder (APD) som optiska detektorer.Den inkommande ljussignalen sänds av en fiberoptisk sändare (eller transceiver) och färdas längs en optisk kabel med enkelläge eller multiläge, beroende på enhetens kapacitet.En datademodulator omvandlar ljussignalen tillbaka till sin ursprungliga elektriska form.I mer komplexa fiberoptiska system används också komponenter för våglängdsdelningsmultiplexering (WDM).

Halvledare och fotodioder

Engineering360 SpecSearch-databasen tillåter industriella köpare att välja produkter efter halvledartyp och fotodiodtyp.Två typer av halvledare används i fiberoptiska mottagare.

Kiselhalvledare används i kortvågsmottagare med ett intervall på 400 nm till 1100 nm.

Halvledare av indiumgalliumarsenid används i långvågsmottagare med ett intervall på 900 nm till 1700 nm.

Som beskrivits ovan använder fiberoptiska mottagare tre olika typer av fotodioder.

PN-övergångar bildas vid gränsen för en halvledare av P-typ och N-typ, typiskt i en enkristall via dopning.

PIN-fotodioder har ett stort, neutralt dopat inre område inklämt mellan P-dopade och N-dopade halvledande områden.

APD: er är specialiserade PIN-fotodioder som arbetar med höga backspänningar.

Förstärkare och kontakter

Fiberoptiska mottagare använder antingen lågimpedans- eller transimpedansförstärkare.

Med lågimpedansenheter minskar bandbredden och mottagarbruset med motståndet.

Med transimpedansenheter påverkas mottagarens bandbredd av förstärkarens förstärkning.

Typiskt inkluderar fiberoptiska mottagare en löstagbar adapter för anslutningar till andra enheter.Alternativen inkluderar D4, MTP, MT-RJ, MU och SC

Mottagarens prestanda

När du använder Engineering360 för att köpa produkter bör köpare ange dessa parametrar för fiberoptisk mottagares prestanda.

Datahastighet är antalet bitar som överförs per sekund och är ett uttryck för hastighet.

Mottagarens stigtid är också ett uttryck för hastighet, men anger den tid som krävs för att en signal ska ändras från en specificerad 10 % till 90 % effekt.

Känslighet indikerar den svagaste optiska signalen som enheten kan ta emot.

Dynamiskt omfång är relaterat till känslighet, men indikerar det effektområde som enheten arbetar inom.

Responsivitet är förhållandet mellan strålningsenergin i watt (W) och den resulterande fotoströmmen i ampere (A).